lördag 22 februari 2014

Om tystnad


Festen är över, dags att gå hem.
Vid min sida går Ensamheten.
Den enda vän jag har som inte pladdrar sönder världen.

Det är så mycket snack.
Alla ska tycka, känna, rasa, kommunicera, tala ut och värdera.
Har då Tystnaden ingen plats längre?

Vi fyller varenda liten vrå med ljud,
vartenda hörn med någonting vi tror är meningsfullt.
 Med någonting som ska göra oss meningsfulla.
Hörs vi inte finns vi inte, men för att höras
behövs det också någon som lyssnar.

Vi är som uppblåsta ballonger, stinna av för mycket luft.
Ändå skall vi svälja lite till.
Och lite till.
Tills vi rapar upp våra vardagliga trivialiteter
 i sådan fart att vi flyger iväg som de tomma skal vi egentligen är.