Vid Mörtsjön

Mörtsjön.
Så kallade vi den.
För liten att nånsin bli namnsatt.
Jag brukade gå ner dit ibland.
Sitta och glo.
Förundras av hur mörkt vattnet var.
Följa skräddarnas dans.
Titta efter älvor.

Världen var uppdelad.
Öst eller Väst.
Atomkraft eller inte.
Betongen bredde ut sig över landet.
Illgula parksoffor.
Snöbär och nypon.
Domus hade stadens första rulltrappa.
Folkhemsångest och raketost.

Men Mörtsjön ligger där än idag,
lika orubbligt stilla.
Namnlös.
Tigande.
En fast punkt.
En plats där jag kan andas.