lördag 30 november 2013

Propplösare



Jag häller propplösare i avloppen.
Bara för nöjet att höra fräsandet av gamla rester.
En slags dödsång.
En slags uppgörelse.
Propplösare och varmt vatten.
Kallvatten är för fegisar och folk utan glasögon.
Jag har ögon av glas.

Jag använder varmvatten.

fredag 29 november 2013

Tankar om livet en förmiddag i november.


Håll dig i mitten, stick aldrig ut. 
Om man sticker ut blir man så lätt kantstött. Slipad i hörnen.
Det gäller att smyga i mitten. 
Göra sig oansenlig. 
Ändå se faran i vitögat, ducka när det behövs, hoppa då det krävs.
Låta de dumdristiga och de fega ta de första smällarna. 
Sen slår man till. Går på knock.

Livet är som spökboll.

tisdag 19 november 2013

Angående morötter och knytnävsmackor.



Det regnar och jag skulle behöva en knytnävsmacka.
För att komma igång, för att reagera.
Ge kaninen en morot och han hoppar.
Ge mig en smocka och jag kommer vakna till liv.
Psykologerna har förstås satt ett ord på det där.

Stimulirespons.

Jag har slutat reagera på tilltal,
jag bryr mig föga om det regnar eller snöar.
Om det är dag eller natt, sommar eller vinter.
Jag lever i en värld av bomull.
Invadderad.
Hade jag varit kanin,
hade jag inte ens tittat åt morotslandet.
Ej mindre hoppat.

Stimulirenons.

Så hade det nog kunnat kallats av psykologerna.

lördag 16 november 2013

Uppväxt



Vi drog ett varv runt korvmojjen.
Vid busstorget tog vi vänster.
Någonstans utanför gatlyktornas slut började världen.
Den riktiga världen.

Det var så det var.
Det var så det blev.
Varken mer eller mindre.

Och någonstans utanför gatlyktornas slut
börjar fortfarande världen.

torsdag 14 november 2013

Om filosofi




Om ett träd faller i djungeln och ingen hör det, faller det ljudlöst då? En fråga utan svar, eller med många svar. Kanske spelar det heller ingen roll. Vi skiter väl i huruvida det faller ljudlöst eller inte. 
Om det faller träd i djungeln bryr vi oss dock. Eller borde iallafall göra det. Djungeln är ju jordens lunga. 
Där vill vi inte att träden skall falla. Ljudlöst eller inte.

Men OM det är någon som fäller trädet finns det ju också rimligtvis någon där som kan höra det falla. Om han inte springer därifrån väldigt fort. Eller hon. Men springa ljudlöst därifrån kan den personen säkert inte. Det är mycket svårt att ens smyga ljudlöst. Speciellt i en djungel där jag inbillar mig att marken är full av grenar. Grenar som förmodligen också fallit ljudlöst. En person som springer i en djungel kan inte göra detta ljudlöst. Fast det beror ju förstås på om någon hör personen som springer väldigt fort. Finns det ingen där, kanske personen kan springa ljudlöst. 

Precis som trädet. 

Fast träd springer inte. Inte när någon ser på iallafall. Finns det ingen som ser trädet, kan det ju faktiskt lika gärna springa omkring hur det vill. Det är kanske därför träden faller. De snubblar och kan inte komma upp. Om det snubblar måste det ju göra det ljudlöst eftersom träd springer i smyg och ingen kan vara där och höra när de faller. Det är kanske därför som den där killen eller tjejen springer så förtvivlat i en övrigt ljudlös djungel. Denne är rädd att träden ska springa efter och falla ljudlöst på honom. Eller henne..

-

Så kan det vara. Nu ska jag vara tyst.
Eller ljudlös.

onsdag 13 november 2013

Raka rader


Så minns jag somrarna för så länge sedan. 
Med smak av hallon och jordgubbar..
När livet var så där daggluktande.
Nyplockat.

Morfar som skällde på mormor:
RAKA RADER!!!
SÄTT FÖR BÖVELEN POTATISARNA I RAKA RADER!!!
VINGLA INTE!!!

Så idag.
Livet är knappast nyplockat längre.
 Lukten av dagg mattas något för varje år.

Och jag står här och säger tyst till mig själv:

Raka rader...

Vingla inte.

måndag 11 november 2013

Plötsligt i Skärplinge


Plötsligt händer det.
Man inser så där intuitivt att här skulle jag kunna höra hemma.
Här skulle jag kunna leva, fåra mina händer liksom dessa åkrar.
Gå och svära, spotta snus i den uppländska myllan.
Spå vädret i kaffesump.
Sparka på sten.
Här skulle jag kunna vara.
 Bara vara.